hpositiv

Det här blir ett svar på ett mail jag fick idag.
Det började med att jag hade problem med min korsrygg! Var på vårdcentralen där de frågade om jag varit på gyn på senaste tiden. Det låter säkert konstigt när ni läser det, men bakgrunden till det är att vi har haft mycket bröstcancer i familjen och bröstcancer och äggstockscancer går lite hand i hand. Beställde tid på gyn, men de hade inte några tider förrän 14 december (det här var i början av december). Tänkte att om läkaren kan tro att mitt ryggonda kan komma från äggstockarna, ska jag kanske gå och kolla så jag inte fått klamydia. Beställde tid och åkte till STD kliniken. Väl där frågade de om jag gjort HIV test, nej, men det kan jag ju göra bara för att jag ändå är här...
13 december fick jag ett telefonsamtal från STD kliniken att de ville att jag kom tillbaka för att ta om prover. Idag. Protesterade, det kan ju inte vara så bråttom, kan komma imorgon när jag ändå ska till gyn, så slipper jag ju åka fram o tillbaka. Receptionisten sa att hon var tvungen att kolla med läkaren om det var ok och det var det. Inte ens nu ringde några varningsklockor! Tänkte att det blivit något fel med klamydia testet, HIV testet hade jag inte ens en tanke på.
Kom upp till STD mottagningen och möttes av  3 personer som presenterade sig soml äkare, sjuksköterska och  kurator. Fattade inget! Fick följa med in på kuratorns rum där läkaren sa att det gäller dit HIV test... Vaddå, var det något fel, ska jag ta om det? Nej, det visade tyvärr att du är positiv, dvs att du har HIV!
Jag vet inte exakt vad jag tänkte, först trodde jag de drev med mig! Jag? Det måste ha blivit någon förväxling! Jag har ju bara ont i ryggen, kanske klamydia, HIV testet tog jag ju bara för att!
Jag grät o grät, tankarna for genom huvudet, är det slut nu alltså? Jag kan lika gärna köra av vägen när jag åker hem så jag gör det snabbt och lätt. Läkaren frågade vad jag visste om HIV, Jag ska dö och jag kommer aldrig kunna få barn. Hans svar var: Ja A, att du ska dö vet vi alla, alla ska dö, men du kommer inte dö av det här. Och vill du skaffa barn så kommer inte det  heller att vara några problem.
Dom var så himla gulliga, satt i över två timmar och pratade. Kuratorn ringde och sjukskrev mig från jobbet. Min tid på gyn hade de redan avbokat. Min nästa skräck var att berätta för min sambo, jag var verkligen helt övertygad om att han skulle kasta ut mig direkt. Läkaren sa att om det, mot all förmodan, skulle vara så illa, fanns ett rum på infektion som jag kunde sova i.
Var ganska lugn men fortfarande väldigt chockad när jag så småningom kom ut på parkeringen. Ringde min syster och storgrät igen, snälla, får jag komma och bo hos er? Jag har HIV och jag kommer att bli utkastad när jag berättar hemma. "Lilla gumman, det är inte jordens undergång, och jag VET att du inte kommer bli utkastad! Men om det skulle vara så, så kommer jag och hämtar dig, det är bara att du ringer!!!" Min älskade syster!!!
Jag åkte hem, det första jag gjorde var att packa en väska för att kunna vara borta några dagar. Jag skulle ju straxt vara hemlös. Bestämde mig för att vänta att berätta tills min sambo kommit hem och hade hunnit varva ner.
Den planen gick inte så bra, så fort han öppnade dörren och såg mig sa han "vad har hänt?". Bröt ihop och hasplade ur mig att jag var HIV positiv. "Men jag har redan packat väskan och min syster kommer och hämtar mig så fort jag ringer. Jag kan vänta utanför". "Vad menar du? Du ska ingenstans! Herregud A, jag älskar dig och vi klarar det här" och så höll han om mig där i hallen.
Tack o lov hade jag inte smittat honom, trots att vi faktiskt har bott ihop i fem hela år när jag fick min diagnos. Vilken sagolik tur!