hpositiv

...är vad jag är just nu! Jag är bara så himla ledsen, känns som jag inte orkar med någonting längre. Jag blir inte gravid, så är det bara, det gör inte saken lättare att varenda människa jag stöter på glatt berättar att de är gravida. (självklart inte alla, men det känns så just nu). En tjej jag känner har två barn innan som hon inte kan ta hand om och visst f-n är hon på smällen igen. Vad har jag gjort för att förtjäna det här?????????????? Jag är besviken på en nära anhörig till mig, hennes jävla sms om min sjukdom "du har väl en sjukdom som gör att man dör förr eller senare" "Du har stora problem, det har väl alla hivare". Hur kan man vara så genomrutten???????! Det värsta är att hon inte törs svara i telefon när hon är nykter så man kan föra en dialog med henne. USCH! Så förlåt att jag inte bloggar, har liksom bara sånt här tråkigt att skriva om, och det känns inte så upplyftande det heller:( Kram på er och var rädda om er. Tänk på vad ni säger till varandra, ord kan såra mer en ett slag.

Har verkligen ingen anledning till att jag inte har bloggat på så länge:)! Men, jag har inte haft några funderingar att dela direkt. NU har jag det. Som ni vet försöker vi skaffa barn, men det går trögt. Då dök frågan upp, VARFÖR kan jag som hiv positiv kvinna inte få hjälp att bli gravid???? Om det hade varit min man som var sjuk, hade det inte varit några problem att få spermier tvättade, men som kvinna måste jag vara frisk?! Det är ganska konstigt med tanke på att om MANNEN är sjuk blir barnet garanterat sjukt, medans jag som kvinna har nästan 0% risk att överföra smittan.... Ja, självklart är det ju så att om mannen har bra medicinering och spermierna tvättas är ju risken också i stort sett 0. Men ändå, är inte det diskriminering egentligen?????

Jaha, nu har jag ringt till tandläkaren och talat om att jag har blodsmitta. Tänkte att jag skulle göra det innan jag kommer dit. Vilken skillnad mot min gamla tandläkare!

"Hej, jag ska vara hos er idag 10.30, ville bara tala om i förväg att jag har HIV, så att ni vet det"
"Jaha, jag skriver in det, men du kommer få uppge det igen i hälsodeklarationen eftersom du är ny hos oss"
"Ja, jag förstår det, men jag tänkte bara att ni skulle veta om ni behöver extra tid efter mig"
"Va? Nej, varför skulle vi behöva det? Låter inte som du har så bra erfarenhet? "
"Nja, jag skulle bara få komma eftermiddagar hos min gamla tandläkare för de behövde städa extra efter mig" "Haha, nej då, vi städar efter alla. Du är så välkommen, vi ses 10.30".

Känns så himla bra! Ingen särbehandling där inte. Känns som en tandläkare jag kan stanna hos OM dom inte gör mig illa, för då byter jag igen! (Har en otrolig tandläkar skräck!!!)
Kram

Ja, jag kommer att gå tillbaka, helt underbara, snabbt och smärtfritt är min tand lagad:)

Dricker Pro Aktiv, äter sunt, nu är det bara att hoppas att nästa prov visar att mitt elaka kolesterol är på värg neråt igen. Annars vet i fasen hur jag ska övertyga min läkare att jag INTE ska byta mediciner. (vore ju om jag äntligen var gravid då...)
Orkar verkligen inte gå igenom alla biverkningar ny medicin ger! Eller, det är ju inte SÄKERT att det blir så, men jag kommer alltför väl ihåg hur det var förra gången. Sjukskriven från och till (mest till) under ett helt år! Magen pajade totalt, trött något kopiöst! Nej nej, jag vill inte!
Jag vet inte vad jag mer ska göra, jag har alltid motionerat mycket, sen jag blev sambo har ja ätit precis som man ska för att vara hälsosam, mycket fisk, mandlar, nötter, grönsaker osv. (Min man är ett riktigt hälsofreak). Jag vet att det är en biverkning av medicinen, men nog borde det ju gå att få ner det ändå???!!! (Hoppas hoppas).
Kram

Kämpar på för att bli gravid, undrar om det lyckats denna gång? Är lätt illamående fram o tillbaka, lite öm i brösten och gått över 1 dag nu.... Kanske bara önsketänkande, ska väl ta och göra ett test i morgon bitti, men är så himla rädd för att det ska vara negativt - igen:(.
Håll tummarna!
Kram

Det här blir ett svar på ett mail jag fick idag.
Det började med att jag hade problem med min korsrygg! Var på vårdcentralen där de frågade om jag varit på gyn på senaste tiden. Det låter säkert konstigt när ni läser det, men bakgrunden till det är att vi har haft mycket bröstcancer i familjen och bröstcancer och äggstockscancer går lite hand i hand. Beställde tid på gyn, men de hade inte några tider förrän 14 december (det här var i början av december). Tänkte att om läkaren kan tro att mitt ryggonda kan komma från äggstockarna, ska jag kanske gå och kolla så jag inte fått klamydia. Beställde tid och åkte till STD kliniken. Väl där frågade de om jag gjort HIV test, nej, men det kan jag ju göra bara för att jag ändå är här...
13 december fick jag ett telefonsamtal från STD kliniken att de ville att jag kom tillbaka för att ta om prover. Idag. Protesterade, det kan ju inte vara så bråttom, kan komma imorgon när jag ändå ska till gyn, så slipper jag ju åka fram o tillbaka. Receptionisten sa att hon var tvungen att kolla med läkaren om det var ok och det var det. Inte ens nu ringde några varningsklockor! Tänkte att det blivit något fel med klamydia testet, HIV testet hade jag inte ens en tanke på.
Kom upp till STD mottagningen och möttes av  3 personer som presenterade sig soml äkare, sjuksköterska och  kurator. Fattade inget! Fick följa med in på kuratorns rum där läkaren sa att det gäller dit HIV test... Vaddå, var det något fel, ska jag ta om det? Nej, det visade tyvärr att du är positiv, dvs att du har HIV!
Jag vet inte exakt vad jag tänkte, först trodde jag de drev med mig! Jag? Det måste ha blivit någon förväxling! Jag har ju bara ont i ryggen, kanske klamydia, HIV testet tog jag ju bara för att!
Jag grät o grät, tankarna for genom huvudet, är det slut nu alltså? Jag kan lika gärna köra av vägen när jag åker hem så jag gör det snabbt och lätt. Läkaren frågade vad jag visste om HIV, Jag ska dö och jag kommer aldrig kunna få barn. Hans svar var: Ja A, att du ska dö vet vi alla, alla ska dö, men du kommer inte dö av det här. Och vill du skaffa barn så kommer inte det  heller att vara några problem.
Dom var så himla gulliga, satt i över två timmar och pratade. Kuratorn ringde och sjukskrev mig från jobbet. Min tid på gyn hade de redan avbokat. Min nästa skräck var att berätta för min sambo, jag var verkligen helt övertygad om att han skulle kasta ut mig direkt. Läkaren sa att om det, mot all förmodan, skulle vara så illa, fanns ett rum på infektion som jag kunde sova i.
Var ganska lugn men fortfarande väldigt chockad när jag så småningom kom ut på parkeringen. Ringde min syster och storgrät igen, snälla, får jag komma och bo hos er? Jag har HIV och jag kommer att bli utkastad när jag berättar hemma. "Lilla gumman, det är inte jordens undergång, och jag VET att du inte kommer bli utkastad! Men om det skulle vara så, så kommer jag och hämtar dig, det är bara att du ringer!!!" Min älskade syster!!!
Jag åkte hem, det första jag gjorde var att packa en väska för att kunna vara borta några dagar. Jag skulle ju straxt vara hemlös. Bestämde mig för att vänta att berätta tills min sambo kommit hem och hade hunnit varva ner.
Den planen gick inte så bra, så fort han öppnade dörren och såg mig sa han "vad har hänt?". Bröt ihop och hasplade ur mig att jag var HIV positiv. "Men jag har redan packat väskan och min syster kommer och hämtar mig så fort jag ringer. Jag kan vänta utanför". "Vad menar du? Du ska ingenstans! Herregud A, jag älskar dig och vi klarar det här" och så höll han om mig där i hallen.
Tack o lov hade jag inte smittat honom, trots att vi faktiskt har bott ihop i fem hela år när jag fick min diagnos. Vilken sagolik tur!

Äntligen har jag tagit mig i kragen och beställt tid hos tandläkaren! Hatar det verkligen, finns nästan inget värre! Jo, att jag glömde att tala om att jag var HIV positiv i telefonen, så nu får jag ta det när jag kommer dit. Me not like. Det är bättre att dom är förberedda när man kommer dit:(.
Har bytt tandläkare, det förra stället var tandläkaren jättegullig, men jag hade en dispyt med tjejen i reception angående min sjukdom när jag beställde tid.
Hon:- jaha, HIV positiv, ja, men då får du sista tiden på eftermiddagen, så att vi kan städa ordentligt när du gått. Jag: -Men vaddå, menar du att ni inte städar och gör rent instrumenten efter VARJE patient?
Hon: -jo, det är klart, men det är ju extra noga med blodsmitta.
Jag: -Vet du en sak? Jag har varit HIV positiv i säkert 10 år utan att VETA! Med den inställningen DU har till rengöring kanske det är så att det är hos ER jag blivit SMITTAD?!?!
Ärligt, jag blir så förbannad på lagen som säger att jag måste uppge att jag har blodsmitta vid kontakt med sjukvården/tandläkaren. Vore det inte bättre om man utgick från att ALLA var smittade? Man vet ju inte, jag har ju själv burit på smittan i säkert 10 år utan att veta!!!
Nåja, jag hoppas att det inte blir någon konstig situation när jag berättar, har ju själv ett jäkla humör och kan slänga ur mig något som jag kanske ångrar sen...
Ha en bra lördag kväll, själv tillbringar jag den med dammsugare och mopp;)
Kram

HIV och klamydia sprids med raket fart, varför? Kan det bero på inställningen många unga har till HIV idag? "Det finns ju mediciner"?! Blir så himla ledsen när jag läser/hör det. Visst finns det mediciner, men till varje medicin följer en låååååååååååååååång lista på biverkningar. Så himla dumt och så himla onödigt!!!! En annan sak som skrämmer mig är att det är så många unga som inte vet hur HIV smittar! Hallå, saknas det information, eller skolkar dom från skolan?! Vad ska man göra? Gå ut med samma skrämselpropaganda som på det glada 80-talet, för information verkar ju inte gå fram! Sen kan man ju smittas, självklart (borde ju jag veta), men just inställningen tycker jag verkar farlig. Det är som sagt en sjukdom som GÅR att leva med, men jag kan lova att jag hade gjort vad som helst för att slippa om jag bara kunde spola bandet tillbaka:(.
Kram

Satt och funderade lite på det här om att berätta att man är HIV positiv. Jag har aldrig haft några problem med det, förutom min familj som fick veta samma vecka som jag, ringde jag och berättade för min chef och för den personen jag arbetade med just då. Fick enbart positiva reaktioner, så nästa steg var att komma in på ett personal möte och berätta för övriga gruppen. Att jag kände att det var viktigt att berätta var mest för att jag var sjukskriven utan att vara sjuk.... Alltså, jag låg ju inte nedbäddad:). Och, jag vet hur snabbt det blir snack "men HON är ju inte sjuk, henne såg jag på ICA igår osv osv. Så, jag tog det på ett möte så hade jag allt gjort på en gång.
En enda reaktion fick jag. Började med att säga att:"-jag är sjuk, jag är HIV-positiv." M; - "Men herregud!!!!" Jag -"M, du behöver ju inte oroa dig, vi jobbar ju inte samtidigt" M ser helt frågande ut 1 sekund, -"Nej, men alltså, jag trodde du skulle säga att du hade cancer och sen var det bara HIV???" Då kom tårarna kan jag lova! Så himla skönt att höra!
Sen tror jag att det har lite med att göra var i livet man är och vilken människa man är. Jag berättar inte för alla så klart, finns ingen mening med det. Lika lite som att man skulle berätta för alla man träffar att man lider av fotsvamp. Men, jag tror det har lite med att göra att jag har mina vänner, dom som inte vill vara mina vänner efter att jag berättat är ingen förlust att förlora. Jag håller inte på att bygga upp en vänskapskrets. Och sen är jag ärlig och rak som person.

Japp, ett virrigt inlägg:) Nu en kopp kaffe o sen en rask promenad innan arbetet kallar igen!
Kram

Är så himla glad att mitt immunförsvar verkar vara på topp! Har jobbat med två arbetskamrater som valt att komma till jobbet febriga, snoriga och halsont. Blir lite ledsen på dom, för de vet om min sjukdom men för dom är pengarna viktigare... "Det är så dyrt att vara hemma", visst, men det kostar mig mer, förutom pengarna, min hälsa!!! Nåja, jag har klarat mig peppar peppar. (Annars är dom toppen mina arbetskamrater;) ).
Kommer använda bloggen för att ventilera mina tankar. Är ganska så öppen med min sjukdom, men ibland har man "privata" funderingar som jag kommer dela med mig av här helt anonym. (Fast, jag tror det mest är funderingar som alla har, inte bara HIV positiva)
Kram